2021

Vy över förorten

Veckans bästa

 1 uppdatering om tiden den sista veckan i januari 2021:

Samma vecka som säsongspremiären ägde rum så var det träningsläger med mitt nya lag. Det skulle bli kul att få träna ihop men jag var skeptisk till allt det övriga; kosten, sömnen, umgänget, stämningen och en eventuell tristess utan dess like. Jag drog ut på att ansluta till laget så mycket jag kunde men dök tillslut upp på onsdagsmorgon med en något sådär inställning. Jag mötte upp laget i Guatemala City där de stänger ner en fil för cyklister mellan 04-06 på morgonen. Där cyklade vi runt med alla möjliga typer av cyklister i 1,5 h. Jag frågar mig fortfarande vad det var tränaren ville uppnå med det här. Men men, vidare till basen för träningslägret som skulle äga rum i en riktigt pissig förort till Guatemala City, där kriminella gäng tagit över delar av orten och polisen inte ens vistas. 

När jag anländer så besannas alla mina misstankar om hur det skulle vara. Det ser ut som fan. Ett gammalt "hus" i betong där gamla bilar förvarades, tillsammans med en stor jävla hönsbur med bajsande fåglar. Det luktade fruktansvärt och var riktigt grisigt och äckligt. Här hade alltså några av mina lagkamrater vistats i några dagar. Jag fick genast en klump i magen och längtade tillbaka till nydammsugade golv i en skolsal i Göteborg där man tillbringat en hel del nätter under diverse innebandyturneringar under min storhetstid.

 Hur fan tar jag mig ur det här?

Med lite halvt påhittade allergier så fick jag sova hemma hos en hjälpreda till laget, utan hönsbajsdamm i luften. 

Vi äter på en lokal s.k "comedor", vilka förmodligen hade kuggat varenda punkt från varenda inspektion. Jag har fått en ganska stabil mage i genlotteriet och är man hungrig så äter man. Pandemin var dock totalt bortglömd här och det känns sådär när jag har en sambo som är jätteorolig för sina föräldrar med diabetes och några år på nacken. Barnarbetet på den här lilla restaurangen var heller ingen hit och den totala avsaknaden på kolhydrater och kryddor plussade heller inte på helhetsintrycket. Jag bara känner att det kommer att bli svårt att prestera på toppen av sin förmåga i den här miljön. Under min första lunch nås vi av beskedet att säsongspremiären är inställd och nu undrar jag vad jag egentligen gör här.

Jag biter ihop och håller allt mitt gnäll och böl för mig själv (nåja, min sambo får lyssna och läsa en hel del om hur synd det är om mig, precis som du) men jag blir besviken och sur när ingen någonsin kan hålla ett endaste ord. Träningarna flyttas, ändras och hit och dit och fram och tillbaka. Så jävla mycket snack och noll verkstad. När en 5-6 timmarsträning ställs in för att tränaren vill se en presskonferens om nästa veckas etapplopp så får jag nog, drar en vit lögn och sticker hem. 

Väl hemma kommer jag snabbt in i rytm igen men jag känner mig ganska svag och slö. Jag har dessutom gått ner i vikt och känner mig lite ledsen och omotiverad till cykling. Jag har fått en sur och bitter eftersmak av hela situationen med laget, miljön runt gruppen och allt som har med det att göra. Det är svårt att peka på något konkret, utan det var mest summan av det hela.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tour por la Paz 2021

Årets första etapplopp med ett gäng utländska lag från Colombia, Costa Rica och USA. Fem etapper med kategoriserade klättringar varenda dag.

Jag anländer till basen dagen innan tävlingen startar. Vi ska coronatestas och lagledaren jag bor hos visar stolt upp ett plåster i armvecket och säger att han nyss tagit sitt coronaprov. ????. Blod? Jag försöker förklara att de tagit fel test. Kommunikationen på engelska och spanska går extra trögt. Jag skickar ett sms till en kompis i ett annat lag och han svarar att de har tagit svabbtest i näsan. Jag förklarar och nu börjar det spridas en nervositet i laget och hos ledarna. Efter lite samtal osv visar det sig att blodprov är okej enligt arrangören. Parodin är total och Guatemala levererar igen. När jag pratar med det amerikanska laget dagen efter så är de än mer förbluffade över blodprovet de tvingats genomföra.

Dagen är kommen för årets första tävling. Jag är satt som hjälpryttare och vattenbärare på den första etappen som mäter 110 km på låglandet vid Stilla havet. Det väntas bli 35 grader varmt framåt 12 på dagen och av någon anledning så startar etappen 10 istället för den klassiska starttiden 09. Jag vet på förhand att jag har jätteproblem när det börjar närmar sig 30 grader så jag är lite orolig över det och även det faktum att tränarna har jättemånga uppdrag åt oss. Det ska satsas på etappseger, spurtpris, utbrytning osv. De senaste veckorna har det sakta gått uppför mig att tränarna är antingen naiva, okunniga eller överskattar våra förmågor väldigt mycket. Jag håller käft och siktar in mig på att göra det de vill. Jag ska hämta flaskor vid två olika platser, jag förklarar att jag inte har en aning om var by X är och kommer inte veta när vi passerar igenom där. "Det löser sig" får jag till svar.

Stämningen är uppskruvad och stressig innan start och det börjar redan bli rejält varmt. Vi radar upp oss för start på en bensinmacksparkering bredvid en motorväg. En hög smäll hörs, en av amerikanernas tublösa däck har exploderat och sprayat ner en stackars colombian med tubeless-gegga. Starten går och som om det vore lag så blir det tokrörigt direkt. Bensinmacken har dränerings/avrinningskanaler som är täckta med galler som är så glesa att man lätt kan gå ner med ett hjul och därför ska alla 120 cyklister igenom en liten betongbit mellan kanalerna. Man hade kunnat flytta fram starten tjugo meter tänker jag. Det går utför första kilometrarna och redan här (fick jag veta i efterhand) var det en handfull som tappade kontakten med klungan och aldrig kom tillbaka.

Vi rullar vidare ut mot havet och jag försöker vila och dricka så mycket jag kan. Jag har väldigt hög puls pga. hettan och nervositeten efter att inte ha tävlat på två år. Det känns som första gången. Jag tittar efter utbrytningar och letar reda på en lagkamrat som ska gå för spurtpris som jag ska hjälpa. Vi snackar lite och han ska inte spurta eftersom det är ett gäng loss där framme just nu.

Efter 50 km så har vi nått en kustby och vi tar av västerut och snart vänder vi tillbaka norrut. Vi byter även ut en svag, svag utförsåkning mot det motsatta men också en jättebred tvåfilig motorvägen mot en usel landsväg med farthinder och tät trafik i motsatt riktning. Klungan splittras direkt och tillsammans med det så krossas hela tävlingsorganisationen i ännu fler delar. Jag sitter i en grupp som jag gissar på är någonstans i mitten av fältet. Med mig har jag en kamrat från ett annat lag som anses vara landets bästa genom alla tider. Jag tar hans hjul för han har koll. Det är total kalabalik nu och vi har lastbilar som parkerar sig över farthinder och cyklister börjar köra om lastbilar trots möte. Tio minuters totalt kaos senare så verkar vi sitta i en huvudklunga igen, folk ansluter bakifrån och det är lite lugnare. Jag har kört på en puls under en längre period som jag i princip aldrig når på träning. Jag känner mig inte alls bra, jag är trött och kass.

Jag lyckas återhämta mig lite medan jag samlar ihop tomma flaskor från lagkamrater och beger mig bakåt i karavanen. Mitt lag hade sagt att jag kunde säga till tävlingsledarna, i bilen precis bakom klungan, att få min servicebil uppkallad. Skitsnack. Bara att glida bakåt låååångt ner i karavanen och samla lite flaskor. Upp igen till klungan och dela ut. Den här lilla strapatsen var jobbig måste jag erkänna. Jag har bränt många broar allaredan. Men det rullar på och för att vara Guatemala så går det väldigt fort. En av mina fem lagkamrater har åkt tillsammans med runt 50 andra. Denna lagkamrat skulle hjälpt mig med att hämta vatten så jag får nu gå tillbaka till servicebilen igen. Där nere hittar jag en annan lagkamrat som hämtar vatten, jag har väl missat den där byn som jag inte visste var den var. Tränaren är arg och gapar och skriker, en riktig ledare! Jag får till slut några flaskor och sticker upp och delar ut dessa till de tre övriga. Jag sitter nu långt ut till höger någonstans mellan fronten och mitten av klungan och dricker. Kraaaaaaaaaas säger det framför mig och en vurpa sprider sig som en våg i klungan. Jag hänger inte riktigt med och med en kombination av otur, liten erfarenhet, klantighet och trötthet så blir jag indragen. Jag kraschar ut i gräset, tar mig upp snabbt med svart sand i hela munnen. Tar mig upp till vägkanten och får fatt i min cykel. På något underligt sätt så har inte kedja trasslat till sig utan sitter där den ska. Flaskorna försvann ut på savannen och jag verkar ha klarat mig utan några skavanker. Någon av min vurpkumpaner gapar "vamos, vaaaaamooos" medan jag kommer upp på cykeln och ger mig iväg. Nu är det rätt så rörigt bland minnesbilderna men jag jobbar tillbaka mot klungan, och når den första servicebilen som tillhör ett annat lag. Laget som jag känner ganska bra. De ser att jag varit nere och gottat mig i diket och tvekar inte en sekund att jag mig vatten när jag ber om det. Jag trycker till lite till och ansluter till klungan.

Det dröjer inte länge innan vi når klättringen. En ganska snäll och snabb åkbacke på runt 8 km och genomsnitt 3% lutning. Den börjar med några hundra meter på runt 6% och precis i botten av backen så går både jag och en lagkamrat ner i ett rejält potthål och punkterar. När jag står och väntar på att vår bil ska komma upp med ett nytt framhjul så ser jag klungan försvinna bort och även att en rejäl smärta i vänster axel gör sig påmind. Något känns stukat, uttänjt eller något annat invändigt ont. På med nytt framhjul och iväg. Det gör ont och jag kan inte stödja mig på vänster arm när jag vill stå upp. Jag är trött, jag är överhettad och förmodligen uttorkad. Jag är slagen och utklassad. Vi är några eftersläntrare pga. punkteringar, dåliga ben osv som försöker jobba ihop men alla kör solo. Jag håller styret med en handen nu bara och försöker bara ta mig till mål för att få starta imorgon. Det är 25 minuters total misär och jag klarar knappt att hålla min höghöjds zon 2. Jag tar mig i mål med några andra krossade själar och vid sidan av vägen, precis över mållinjen, ligger där en colombiansk åkare och har någon form av anfall. Han hyperventilerar och låter inte alls bra. Jag tror för några sekunder att han har ett slaganfall eller liknande. Människor samlas runt honom samtidigt som några soigneurer hämtar mig. Min axel värker rejält och jag får knappt av mig tröjan. Redan här förstår jag att Touren är över för mig.

 

(Colombianen som var illa därhän hade drabbats av värmeslag men repade sig. Det framfördes en hel del klagomål om att etappen kördes under middagssolen. Vårt lag hade en dålig dag och lyckades inte ens nästan med något av alla mål vi hade satt upp. En amerikan gick i utbrytning och hängde av varenda en på slutet, trots att han enligt honom själv inte är en klättrare)